Kriget i Näshult

KRIGET I NÄSHULT

Och Näshult klarade beredskapsåren. Folket var friska, man var inte så bortskämda, man var mer belåtna.

- Karl Pettersson, Serarp minns, nedtecknat av Tord Hedström november 2010.

KRIGET.

Kriget kom till Näshult fredagen den första september 1939. Näshult kyrkas stora kyrkklocka ringde och folk förstod vad det handlade om. Stockholm-Motala kungjorde i en extra radiosändning att tyska trupper gått in i Polen och att strider pågick på bred front. 
Kalle då 16 år gammal, körde ut gödsel den dagen.

Ett år senare hösten 1940 flög en engelsk spärrballong österut. Den syntes över Djupanäs. Spärrballongen förmodades ha kommit med vindarna från London som då bombhärjades av tyska Luftwaffe.

Från bussfönstret på väg tillbaka från Vetlanda, vid Upplanda, hösten 1944 kunde man se ett dubbelvingat spaningsflygplan, en Focker tillhörande Luftwaffe, som flugit in från Braunsberg i Ostpreussen (numera Polen) och nödlandat. Att man hamnade i Vetlanda berodde på den markdimma som låg hela vägen från Ölands södra udde till trakten kring Farstorp. Då fanns hemvärnsmän på fältet, numera betar här hästar från Vetlanda ridhus.

Sommaren 1945 sågs ett femtiotal tyska soldater i olika färgade uniformer utanför Ränneslätt. Men då var kriget slut och soldaterna som flytt från Östfronten och Baltikum var internerade och grävde diken. I december utlämnades totalt tvåtusenfemhundra till ockupationsmakten Sovjet varav en hel del gick ett dystert öde tillmötes.


BEREDSKAPEN.

Sverige mobiliserade krigsmakten i olika omgångar. Stora mobiliseringar ägde rum i samband med vinterkrig i Finland 1939, ockupationen av Danmark och Norge 1940 samt inför hotet 1943 om ett tyskt anfall från Norge. Men det märktes ändå inte så mycket i Näshult. 1930 talets avrustning av den Svenska krigsmakten hade utmönstrat många av männen i socknen.

De som var soldater övades i Eksjö och de flesta skickades till Värmland för att bevaka gränsen mot Norge. En del hamnade i Haparanda och andra, äldre, på Öland. Gunnar Askling hamnade på Öland. Den normala inkallelsetiden var tre månader.

Det fanns ett luftbevakningstorn i Hultanäs vid mejeriet som bemannades av äldre värnpliktiga samt lottor och frivilliga. Här flög inga utländska plan men även svenska skulle rapporteras. Kanske ändå tyskarnas bombplan, Heinkel 111 som kraschade i Björkeby flög över i januari 1945 i dåligt väder, men det fanns ändå inte mycket att göra, planet hade övergivits av besättningen i havet söder om Skåne och flög obemannat.

Hemvärnet organiserades kring årsskiftet 1940-1941 och dess chef i Näshult blev var Johan Otto Leander i Hällaverket. Hemvärnet bestod av värnpliktiga som fyllt 48 år. Samtidigt bildades Lottakåren som hade sin första insamlingsfest till frivilligförsvaret i det gamla ordenshuset våren 1941. Inez Ekensäter blev chef. Kåren hade som uppgift att stödja Hemvärnet i olika stödfunktioner. Med tiden organiserades även civilförsvaret.

När Kalle mönstrade 1943 var det brist på ved i städerna. I väntan på att rycka in fick de värnpliktiga hugga ved antingen i särskilda läger eller hemma. Väl inkallad våren 1944 till infanteriet I 12 i Eksjö var maten sämre och daglönen en krona med två gratisresor hem per år. Annars kostade resan Näshult-Eksjö tur och retur sju kronor. Tjänstgöringen varade i 16 månader men avkortades sommaren 1945 för då var kriget slut.

Men kriget lämnade ändå inte så stora spår i det dagliga arbetet i Näshult. I socknen fanns drygt 800 innevånare och ett hundratal gårdar. De som tjänstgjorde under fanorna fick ersättas i arbetet av barn, äldre och grannar.


RANSONERINGEN.

Sverige blev isolerat från västvärldens handel när Danmark och Norge ockuperades april 1940. Allt mer varor saknades eller räckte inte till.

På gårdarna fick man behålla mjölk och potatis så mycket man behövde. Annars gick mjölken till mejeriet i Åseda. 1941 blev ett rekordår för potatisodlingen. Fiska i sjöarna kunde man också tämligen fritt och sälja av fångsten. Bland fiskarna fanns Axel Prag och Klas Johnsson som bodde granne med Luffarmålaren, Valfrid Karlsson i stugorna vid fotbollsplan.

Annars gällde reglering; Smör och ost var ransonerat. För brödsäden fanns förmalningskortför att få tilldelning av den egna säden. För grisar och kalvar som man slaktade hemma fick man slaktlicens genom ransoneringskuponger. Övriga djur skickades till slakteriet i Vetlanda.

En kristidsnämnd inrättades med ordförande Theodor Krig i Farstorp och för Näshult svarade Einar Kling i Mosingetorp. Nämnden svarade för hela ransoneringssystemet och dess tilldelning till enskilda.

Öl och sprit var sedan 1917 ransonerat, men av andra skäl, genom Brattsystemet och vuxnas tilldelning av en motbok med begränsad tilldelning. Den beställda spriten transporterades ut med tåg från Växjö och så fick man ordna hämtning i Åseda och Hultanäs.

Bensinen försvann. Men det fanns inte så många motorfordon. Hästen var jord- och skogsbrukets dragkraft och i skogen sågade man dessutom för hand. Ett fåtal privata bilar som fanns fick inte köras. Mjölkbilen, bussen och taxi fick köras på gengas. Harald Danielsson körde bussen, en tur om dagen till Vetlanda, med avgång klockan 9 och åter klockan 17. Även Henrik Askling körde bussen. Harald hade också kolning i gropen vid Näshult gamla sopptipp, Tjurhagen, till höger på Vetlandavägen. Gillis Karlsson i Ödmundetorp kolade också. En taxi kördes av Verner Karlsson i Göstorp/Hällaverket. Pelle Claesons hade haft taxitillstånd före kriget, liksom i Brindevall i Beskvarn och Franzén i Höghult.

På denna tid var alla vägar grusvägar. På vintern plogades medhästdragen plog. Med vårens tjällossning blev vägarna svårforcerade. Från Näshultskorset mot Åseda hade den nya vägen till länsgränsen 1936-1938 rätats ut i Serarp och därefter byggts ny till Horseryd.

För mat, kläder och skor infördes ransoneringskort. Alla, barn och vuxna, tilldelades ransoneringskort. Så förutom pengar fick man ha med sig ransoneringskort till affärer och fik. I Näshult fanns två affärer nämligen Claesons Affär med Pelle Claeson och Ane Rosenkvist bakom disken samt Konsum med föreståndare Henry Axelsson. 
(Inlämnade ransoneringskort stoppades i en förseglad kartong med små fack för olika ransoneringskort, i alla fall i Claesons Affär, där kartongen finns kvar än i dag.)


FÖRETAG OCH VERKSAMHETER

Exporten av trävaror försvann nästan helt och byggandet i landet drogs ner vilket påverkade arbetet i skogen och sågverken. Förutom den vattendrivna sågen i Kullebokvarn fanns kvarnar i Höghultström, Beskvarn och Götestorp som förutom att mala säd även använde kraften till att såga virke. Hultanäs hade en ångmaskin som kunde hållas igång medan Ödmundetorp i avsaknad av bränsle fick läggas i malpåse.

Efterhand behövdes ved till värme, varmvatten och att producera gengas. Veden samlades upp av Skogsägarföreningen och kördes i gengasdriven lastbil till Korsberga för vidaretransport på tåg till städerna. Rivningsved låg utanför denna reglering vilket resulterade i att gamla outnyttjade byggnader revs för att förstärka det egna vedbehovet.

Ved till varmvatten behövdes till klädtvätt snarare än till bad. Det fanns nämligen inte ett enda badrum i Näshult förutom i ålderdomshemmet. De gamla förfasades dock över denna nymodighet och hade gärna avstått. För yngre fanns som tur var byns bastu på fredagar sedan 1937. Å andra sidan fanns det en radio i de flesta hem även om utsändningen från landets enda kanal gjorde återkommande uppehåll under dagens sändningar. Vetlanda Posten kom tre/fyra dagar i veckan.

Möbelfabrik fanns i Götafors och drevs av fyra bröder Sparv. Fabriken hade flyttats upp intill vägen efter att den gamla brunnit i slutet av 1920 talet. I Soläng hade byggts en fabrik efter det att fabriken vid Södernässja, som under många år tillverkat självspelande spelbord, brunnit 1929. Men även denna fabrik brann sommaren 1938 efter blixtnedslag strax efter det att Elmer Westers tagit över. En ny fabrik byggdes då som finns i drift än i dag. De gamla ägarna i Soläng, Torsten och Edvin Danielsson (i Nässja), byggde efter 1938 en ny snickerifabrik mellan Serarp och Haddarp, som finns kvar men är nedlagd sen 1960 talet.

(Även på denna tid fanns det en borgarbrandkår i Farstorp och som säkert hade svårt att ta sig upp för den första backen mot Näshult nä'r det brann)

Andra verksamheter som fortsatte genom kriget i Serarp var Hilding och Tage Berglunds skomakeri, Gunnar Janssons skrädderi samt Axel Lindgrens smedja. Elias Petterssons plåtslageri till höger efter korset mot Åseda avvecklades under kriget. Den sen födsel blinde telefonstationsföreståndaren Karl During ansvarade för telefonväxeln. Växeln startades på 30- talet, då med 7-8 anslutna telefoner. Antalet ökade till ett 50- tal kring 1950.

Däremot blev det svårare för Carl Hedbergs konstsmide eftersom tillgången till koppar upphörde och verksamhet avvecklades. En fortsättning fanns i Bosse Claesons reparation av cyklar i den gamla smedjan, med tiden tillsammans med Harry Johansson. Näshults årliga marknad upphörde helt i och med kriget.

I kyrkan predikade kyrkoherde Sven Lindwall. 
Det fanns fyra skolor. Förutom kyrkskolan i Näshult, skolorna i Hillhult, Kejsarekulla och Löfhult.
 
På fritiden fanns Ordenshuset i Haddarp, som brann maj 1941 och ersattes provisoriskt av ett gammalt nu rivet hus i Äng. Med tiden blev den permanenta lösningen en Näshults bygdegård genom det ombyggda ålderdomshemmet 1954. 
Näshults IF startades 1931 men mycket låg nere under krigsåren. Några fotbollsmatcher spelades och terränglöpning förekom.

tordhedstrom@hotmail.com