Utkastet till denna text skrev jag under pauserna en studiedag i 
Sävsjö den 22 september utan att veta att min älskade livskamrat 
Ulf plötsligt hade mött döden i vårt hem strax efter att vi som vanligt 
sagt hej vid grinden. Han hade gjort frukost som han alltid gjorde
medan jag gjorde mig iordning. Efter frukosten hämtade han bilen
och körde mig sedan till grinden. Bilden av honom där han står vid
grinden och vinkar kommer jag att bära med mig under resten av ett 
liv som aldrig mer blir detsamma.

Hur länge har du bott i bygden? Var bodde du innan?
Jag har tillsammans med min familj bott här i Näshults prästgård 
i drygt 25 år. Vi kom hit några dagar före prästvigningen i Växjö 
domkyrka 23 januari 1983. Tidigare bodde vi i Lund, där Ulf just 
blivit klar med sin prästexamen. Själv hade jag arbetat free lance
för ett bokförlag för att kunna vara hemma med barnen så länge
som möjligt. 
Resan hit glömmer jag aldrig. Det var 11 grader kallt och alla 
våra krukväxter hade frusit i flyttbilen. Kerstin Thostensson
gav mig senare sticklingar från sina egna krukväxter.
Bilen ( min mors avlagda ) gick sönder i Åseda men på något 
sätt hackade vi oss fram den för oss exotiskt slingrande vägen
till Näshult. Vi undrade verkligen om vi var på rätt väg.  
I närheten av Soläng såg vi ljus i ett fönster. Jag pulsade fram 
genom snön och knackade på dörren. Inget hände. Persiennerna 
var nerdragna men jag hörde att någon var där innanför. 
Jag ropade att vi var den nya prästfamiljen som skulle till Näshult 
men inte visste om det var rätt väg. 
Det var tyst en stund innan svaret kom från andra sidan dörren: 
Ni är på god väg ! Ingen visade sig dock.
Vi undrade mycket över detta. Jag minns att jag sa till Ulf att jag 
verkligen inte tänkte stanna här mer än det halvår vi måste bo här. 
Det var så på den tiden att biskopen bestämde var de 
nyprästvigda skulle arbeta det första halvåret. Jag hade då ingen 
aning om att jag skulle bli bofast här och så starkt fäst vid denna 
lilla by ! Bröderna Lennartsson lagade bilen så Ulf kunde köra till 
Växjö dagen därpå. Jag visste inte att det fanns så snälla 
människor.

Varför valde du att flytta/bo här?
Drömmen om livet på landet har alltid funnits med i mitt liv.
Mina far- och morföräldrar var bönder så somrarna i min barndom 
tillbringade jag på landet, i Uråsa och Eringsboda. I Skillingaryd
fanns en bondgård nära vårt hus och där var jag ofta under 
uppväxten. Det var där jag lärde mig tycka om kor, dessa lugna,
idisslande djur som tröstar alla sorger. När Ulf och jag var nygifta
satte vi in en annons i Land om arbete på landet för kost och logi 
under sommaren. Vi fick 35 svar och nappade på det som låg 
längst norrut, vilket var Stöms Vattudal i Jämtland. Jag var gravid 
med Hanna men det var inga problem att mocka efter 35 getter
varje morgon. Där fanns tyvärr bara fyra kor. För övrigt var min 
uppgift att sköta tillverkningen av getost, vilken sedan såldes till 
Östermalmshallen i Stockholm, den stad som vi lämnade för att 
pröva på livet på landet. Ulf arbetade med höskörden och annat 
arbete som skulle göras på gården. Till sin hjälp hade han 
ardennern Antonia och en mycket gammal traktor som bonden 
delade med Beppe Wolgers. Ulfs allra första uppgift var att köra 
hö till en inspelning av Julkalendern ! Tvärs över sjön bodde 
Yngve Gamlin. Det blev inte riktigt det lantliv vi hade tänkt oss ... 
Det var första försöket att leva på landet. Det andra pågår 
fortfarande.

Den första tiden var så fylld av nya intryck. Ingen av oss hade 
bott någon längre tid på landet. Detta att komma som prästfamilj 
var också något helt nytt och inte alltid så lätt men denna by 
fullständigt förtrollade mig. Allt var nytt och spännande som t. ex. 
att få lära mig karda och spinna, leda gruppen Unga tecknare, att 
starta barntimme- och miniorverksamhet, att vara med om att
göra ost till Kyrkliga syföreningens julbasar, att väva mattor i 
Vävstugan hos Bibi och Elisabeth m.m. m.m. Min första alldeles 
egna bil., en vit Saab. en fyrtaktare var ofta fylld av Näshultsbarn,
som behövde skjuts till fotbollsträning i Farstorp, famedans i 
Vetlanda, elitgymnastik i Virserum eller bara hem till sig efter 
lek med våra barn. Den första tiden var kanske den roligaste.
Allt fascinerade mig.
Efter några år tog dock yrkesarbete i Vetlanda och studier i Växsjö
alltmer av min tid.

Något som alltid finns kvar här trots olika förändringar är en 
makalös flora och fauna. Här finns så många växter som jag 
inte sett tidigare eller mycket sällan. I Skillingaryd, där jag bodde 
mina första 18 år, fanns t. ex. en enda plats där det växte vårlök
och det var inte många blommor. Här översållar de tillsammans 
med vitsippor vår trädgård på våren. Svalört är en mycket vanlig 
blomma här men jag hade aldrig sett den förut etc. etc. 
När Hanna var nybliven tonåring och ville flytta till en stad hotade 
hon att hugga ner asken bakom huset, Yggdrasil, för att jag tyckte
särskilt mycket om den. Om den var borta kanske jag skulle gå 
med på att flytta, trodde hon. Hon ändrade sig dock ganska snabbt
och nu vill hon gärna bosätta sig här i Näshult !
Vi bor verkligen på en oförliknerlig plats, fylld av magi. 

Hur många har sett en kungsörn i sin trädgård ? En dag för några 
månader sedan ropade Ulf att jag skulle släppa allt och komma till 
köket. Han stod vid fönstret mot sjön och tittade på något i en 
kikare,som han räckte till mig och jag såg en jättelik fågel böjd 
över något på marken. Den vände sig mot fönstret och jag 
vågade knappt andas. Det var som en uppenbarelse, en känsla
av helighet. Så bredde fågeln ut sina enorma vingar och lyfte. 
Det var något det.
Vi hade en uggla som hade skorstenen som sin speciella plats i 
många år. Vi kallade den Uggi, efter en unge vi hittade på verandan. 
långt tidigare. Någon mamma kunde vi inte se till så vi bar ner den till 
stallet för att skydda den mot katterna. Julkorv tyckte den om, kommer 
jag ihåg. Dagen efter såg vi en vuxen uggla i närheten av huset. 
Vi tog in katterna och placerade uggleungen på verandan som vetter 
mot sjön. Kanske skulle mamman, som vi trodde det var, ta hand om 
den. Sent på kvällen gick jag in i matsalen för att se om ungen var 
kvar. Det var den men det satt också en stor uggla på 
verandaräcket och det såg ut som om hon försökte övertala sin
unge att pröva vingarna. Hon flaxade och slog med sina vingar.
Plötsligt vände hon blicken mot matsalsfönstret. Det var helt mörkt i
rummet men hon lyfte och flög bort. Visste hon att jag var där ?
Dagen därpå flög hon med sin unge mellan två träd i Arthurs och
Ullas hage, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Barbro, vår kyrkväktare, visade mig för några år sedan två 
uggleungar vid foten av ett träd nära kyrkporten,  två små
dunbollar. På kvällen fick jag för mig att titta på dem igen.
När jag var på väg dit såg jag mamman i ett träd och berättade 
för henne att jag bara skulle titta på hennes fina ungar. Tydligen gick 
jag för nära. Plötsligt känner jag som om vassa nålar tränger in i
huvudet. Det var mammans klor. Hon släppte direkt men varningen 
gick fram och jag flydde in i vapenhuset. Jag hörde Ulfs skratt 
från trädgården och Jonathan sa, när han fick veta vad som 
hänt: Det vet väl alla att man inte kan gå så nära. Det står ju 
i varenda fågelbok.
Under första halvåret i Näshult såg jag fler vilda djur än jag 
sett under hela mitt tidigare liv. När vi kom körande efter våra
sommarvistelser i Orsastugan i Dalarna och hade passerat 
Farstorp såg vi flera vilda djur, älg, rådjur, räv etc. Det var 
oftast de enda vilda djur vi sett på hela den långa resan.

Vad gör du på fritiden?
Naturmorgon, det tidiga lördagsprogrammet på P1 missar
jag ogärna. Efter alla år här i Näshult och alla Naturmorgon-
program vi lyssnat på, är det oftast lätt att lösa veckans gåta.
Skogen är en plats jag ofta och gärna vistas i under alla årstider.
På hösten blir det mycket svamp- och bärplockning men det
är ofta nog att bara vara i skogen. Vintertid är det smidigt att 
ta sig fram i skogen på skidor. Om isen ligger är det en fröjd 
att dra på sig skridskorna och dra iväg på Prästasjön eller 
Serarpssjön. Sommardagar, särskilt varma somrar, är en 
cykeltur till Serarpssjön och en plats på den varma bryggan det
jag helst väljer. Man kan ta sig en simtur då och då och bara njuta.
Torpet, som Ulf fick av Gösta Gerebrink, är också en härlig plats
där  jag gärna vistas. Det är lagom att ta en cykeltur dit och vara
helt för sig själv en stund. Ibland sover vi över där och det är en
alldeles speciell upplevelse att vakna omgiven av skog.
Mjuka blyertspennor och ett bra teckningsblock ger mig mycket 
glädje. Det blir i perioder det här med tecknandet, ibland längre, 
ibland kortare. Målar händer att jag gör men inte så ofta och inte
heller så bra.
Skönlitteraturen har varit viktig för mig ända sedan jag lärde mig läsa. 
Det är en stor tillgång på olika sätt. I bästa fall kan den hjälpa oss att 
bli mer vidsynta och toleranta. Det är ingen dålig sak.
Sedan har jag två laster: Gamla cowboyfilmer och Fantomentidningar.
Den här platsen är verkligen min plats på jorden men det hindrar
mig inte att då och då längta efter stadslivet, i Lund, Stockholm eller 
Göteborg. Efter några dagar är det skönt att komma hem till 
Näshult igen.

Är du aktiv i några föreningar?
Den enda förening jag numera är någorlunda aktiv i är Röda Korset. 
Jag blev glad över att bli tillfrågad om jag ville bli med i styrelsen. 
Där finns ett fint kamratskap och arbetet känns mycket angeläget.

Hur vill du att framtiden ska se ut i Näshult socken?
Det vore roligt att se skolan få liv igen. Dagisbarnen blir snart 
skolbarn. Tyvärr är det nog bara en önskedröm men drömmar 
behövs också ! Det händer ibland att de blir verkliga.
Att kyrkan är öppen lördagar och söndagar är en annan av mina 
önskedrömmar. Det händer så ofta att människor kommer just 
då och vill titta på kyrkorummet och kanske sitta ner en stund.
Näshult är ingen egen församling längre och det är inte gudstjänst 
så ofta. Hur som helst är det många av oss som vill gå in i kyrkan 
när den är tyst och tom. Det här kunde kanske sockenrådet 
arbeta för ? Kanske det kunde ordnas, speciellt sommartid, en 
grupp ungdomar som kunde engageras ?

Tack Margot för dina utförliga svar!  
Vem ska vi presentera nästa månad?