1. Hur länge har du bott i bygden? 
Jag har bott här sedan 1926 eller 1980. Det beror på hur man ser det. Jag är född 1926 i Höghults Norrgård, socknens vackraste gård och mitt kära föräldrahem. När jag var tre år fick min mor felaktigt diagnosen lungsot (tbc) och blev inlagd på sanatoriet i Eksjö. Jag togs om hand av en moster, som bodde i Eksjö, Roy var hos våra morföräldrar och Ture var hemma hos far.
Att få diagnosen lungsot måste på den tiden ha varit ett chockbesked, då det var en fruktad sjukdom, som var mycket smittsam och ofta ledde till döden. I mitten av 1900-talet togs tuberkolinprov på befolkningen och mor var då negativ. Alltså hade hon aldrig haft tbc och hon levde tills hon blev 90 år. Följden blev i alla fall att jag vistades ofta hos min moster, som inte hade några barn.

När det blev dags för mig att börja skolan, diskuterades det om jag skulle börja i Lövhult, Häradsskögle eller i Eksjö. I Lövhult togs barn in vartannat år, och jag hade fått börja vid sex eller åtta år, och gå fyra kilometer morgon och eftermiddag. Cykel fanns inte, ej heller skolskjuts. I Eksjö kunde jag börja vid sju år och skolan låg tvärs över gatan, så det blev Eksjö. Sedan blev det så, att jag efter fjärde klass fick börja i realskolan och sedan fortsätta på gymnasiet. Efter vidare studier arbetade jag på olika apotek, mestadels i Vetlanda.
Alla lov och semestrar tillbringade jag i mitt kära Höghult, där det fanns gott om roligt arbete med höskörd, bärplockning o.s.v.

1976 anordnade Bengt Winbladh en fotoutställning i bygdegården med gamla bilder. Där fanns bland annat en skärm med bilder från Lindeslund, som då var till salu. Han skrev så inspirerande om huset, att det sa "klick" i mig, och sedan kunde jag inte få huset ur mitt sinne. Ture och Roy bodde i Höghult, som ligger lite avsides men utsökt vackert. Jag tänkte, att om det händer något med mig, så sitter de ensamma i Höghult, utan anhöriga och utan bil och körkort. Jag kunde inte släppa tanken på huset, som jag tyckte skulle bli ett bra "ålderdomshem". När jag berättade för mina bröder om mina planer, blev de mycket förvånade och tveksamma, men så småningom bestämde vi oss för att besöka auktionen och gå med till 40 000 kronor. Vi fick det för 39 000. Ingen annan som var dum nog att vilja köpa ett sådant "kråkslott" och det var ju tur för mig.

När köpet var ett faktum frågade jag mig: Vad har jag gjort? Vad har jag gjort? En granne i Vetlanda berättade att hennes bror hade köpt ett gammalt renoveringsobjekt, och han hade blivit nedbruten, såväl psykiskt och fysiskt som ekonomiskt. Det var föga uppmuntrande att höra, men vi grep oss verket an och fick ovärderlig hjälp av Artur Karlsson, som var byggmästare. Ture var så duktig och händig att snickra, Roy hjälpte till med det han kunde och jag var någon slags "entreprenör" och gjorde så gott det gick. Vi påbörjade renoveringen 1977 och var så pass klara att jag kunde flytta in första maj 1980.
Sedan har jag varit fast bosatt i Lindeslund. Köpet var ett klipp och det har jag aldrig ångrat.

2. Varför valde du att flytta hit?
Jag har alltid trivts på landet och varit så fäst vid mitt föräldrahem i Höghult. Där njöt jag av lantlivets alla behag, på sommaren blomstudier, höskörd, mjölkning, bärplockning och mycket annat. Allting gjordes för hand eller med häst. Den första traktorn kom till byn 1957. På vintern åkte vi skidor i de fina backar som finns där. Min mor var mycket trädgårdsintresserad och anlade en stor trädgård där hon ympade och ockulerade många päron- och äppelsorter. Hon var särskilt intresserad av jordgubbar och körsbär, som hon hämtade från sitt föräldrahem i Karlstorp. Vi hade stora hel- och halvbigaråer som vi skickade till Eksjö, där de såldes på torget. När det var gott om bär brukade vi bjuda till körsbärskalas.

3. Vad är det bästa här?
Naturen och lugnet och att slippa trängas med enmassa människor, men ibland kan det bli för mycket av det goda, och det kan bli lite ensamt. Affären tycker jag är ett måste, särskilt för äldre personer, som inte har bil. Det är viktigt att vi är köptrogna så att vi får behålla den, och det verkar ju hoppfullt nu när den renoveras. Ungdom är viktigt för en levande landsbygd och ungdomslägenheterna har lockat hit flera som skaffat hus och bor kvar, och några har börjat bygga hus och det tyder ju på att de vill stanna kvar. Ungdomar behövs. Tanter och gubbar blir vi alla så småningom. Babyboomen är viktig man kunde tyvärr inte rädda vår skola. Bygdegården är en betydelsefull samlingslokal för olika aktiviteter.

4. Vad gör du på fritiden?
Som pensionär är väl fritid den enda tid jag har, men den tycks ha fått vingar, för den går så fort. Jag tror att det beror på att det man ska göra tar så lång tid. Det som förr gick att göra på några timmar tar numera flera dar, och det är trögast i starten. Man ska inte uppskjuta till morgondagen det man kan göra i övermorgon. Nuförtiden gör jag just ingenting men löser gärna korsord. Jag har blivit aktivitetsobenägen, det är ett finare ord för lat som jag hittade i ett korsord. Jag försöker hålla liv i mina krukväxter, som är onödigt många. Av min läkare har jag blivit ordinerad motion så jag brukar cykla en halvtimme varje kväll (nästan) på min motionscykel som står i TV-rummet och då kan jag titta på naturfilmer och frågeprogram. Innan jag blev för gammal var jag intresserad av det mesta såsom fotografering, eternellodling, korgflätning - och målning, måla katter på stenar o.s.v.

Det är inte roligt att bli gammal och inte kunna göra det man vill. Men när man inte kan det man vill, måste man vilja det man kan. Men ibland glimtar det till och jag gör en korg eller målar en katt. Astrid Lindgren skriver så fint om ålderdomen:
En hörlite sämmer
en sir int' så bra
en fäller som som träét sakta bla' ätter bla'

5. Är du aktiv i några föreningar?
Jag är med i bygdegårdsföreningen, pensionärsföreningen och Röda Korset, men jag är inte aktiv.

6. Hur ofta är du inne på Näshults hemsida?
Aldrig. Har ingen dator.

7. Hur vill du att framtiden ska se ut i Näshults socken?
Jag vill att bygden ska kunna fortsätta att vara levande, och att den service som fortfarande finns kvar ska bestå eller utvecklas.
Det är viktigt att vi fortsätter att vara köptrogna så att affären kan finnas kvar, även om den inte kan hålla samma priser som de mastodontlika stormarknaderna, som nu växer upp överallt.
2006 när kommunen ville lägga ner distriktsvården i Nye blev det folkstorm och det kallades till stormöte i Nye med sjukhuschefen och han lyckades gjuta olja på vågorna. Han ljög inte men sa heller inte hela sanningen. Vi fick ha distriktvården kvar men det blev en del förändringar.
För att avreagera mig skrev jag nedanstående dikt. Sedan dess har det skett en del försämringar. Skolan är nedlagd. Posten har sämre service. Man kan inte ta ut pengar här och postpaket med postförskott måste hämtas i Åseda. Distriktvården har förändrats men fungerar bra.

TANKAR FRÅN NÄSHULT, 2006:

Vi är glesbygd - allt skall tagas ifrån oss,
inom kort skall allting tagas från oss:
Vården, skolan, ICAs närbutik.
Det blir landsbygdsdöd - en sorglig politik.

Mot vården har vi protesterat,
och överheten har nu reagerat
och gett oss detta positiva svar:
Vår distriktvård får bli kvar.

Våra sköterskor i Nye är ju toppen,
de lisar själen, de vårdar kroppen.
Vi har Elsie, vi har Rosalie,
och bättre kan det knappast bli.

De känner folket, de känner trakten,
men det är ju staden, som äger makten
och önskar säkert, att vi ska bort,
för vi är ju bara en liten lort.

Skolan är för bygden högst vital
och vi har en jättebra lokal
och ingen risk att den blir tom,
när vi nu fått en babyboom.

Affären vill vi ej förlora,
då blir problemen mycket stora.
Den är ju bygdens samlingspunkt,
om den försvinner blir det tungt.

Då har vi ingenstans att handla maten,
då blir det trist och lite tomt på faten.
Men det gäller inte bara det,
det gäller även post- och medicinpaket.

Allt ska samlas i en tätortsregion,
vår landsbygd blir en folktom zon.
Man undrar häpen, hur är det fatt?
för vi betalar ju samma skatt!

Vår lantbrevbäring bör väl få beröm,
men hur länge varar denna dröm,
och än kan vi med länstrafiken resa,
men turerna har blivit glesa.

Bilverkstaden ger vi en fanfar,
den är ju nästan oskattbar
för folk med redskap och med bil,
de slipper färdas många mil.

Tidens välfärd mäts nu blott i pengar,
men det är natur med skog och gröna ängar,
som ger livet kvalité.
Det borde var och en inse.

I Näshult kan väl alla trivas,
en bygd, där kropp och sinne livas.
Att den i längden får bli kvar,
är det framtidshopp vi har.

HELA SVERIGE SKA LEVA


8. Har du några idéer vad Sockenrådet kan arbeta med?
Göra allt för att hålla landsbygden vid liv.
Göra reklam för de sevärdheter vi har såsom kyrkan, badplatsen, smalspåret, lanthandeln, naturen o.s.v.
Då kunde vi få hit turister som förhoppningsvis skulle handla i affären. 
Jag skulle önska att det bildades en grupp stavfotgängare, som en gång i veckan skulle promenera i skogen. Det finns så många fina skogsvägar, dit man kunde ta sig med bil. Det känns så osäkert att gå ensam. Stavgång är fantastiskt både för kroppen och knoppen.
Det vore också bra att ha en s. k. "Fixar-Malte", som finns på en del orter. En sådan kan hjälpa andra personer med t. ex. att byta lampor, hänga upp gardiner och andra riskabla småarbeten. Det skulle förhoppningsvis kunna förhindra en del fallolyckor och mycket lidande och skulle också spara kostnader för sjukvården och pengar är ju det som prioriteras högst i det nutida samhället.

Tack Maj-Lis! Vem vill du ska presenteras nästa månad?